Musiklandet (NU)

Den japanska kvartetten Minamo spelar på elgitarr, datorer, akustisk gitarr, keyboards och annan elektronik och rör sig någonstans mellan ambient, minimalistisk electronica och postrock. I tolv minuter långa och inledande “Crumbling” väntar jag på att någonting ska brisera men ingenting händer och det fortsätter i den stilen tills en akustisk gitarr förirrat in sig i tredjespåret “Serene”. Stora delar av Shining består av något som låter som improviserad minimalistisk ambient med mekaniskt fågelkvitter som viktigaste beståndsdel. I bakgrunden kan det komma basljud från en annan dator eller – när det vill sig riktigt vilt till – en monoton gitarrslinga.

Jag tycker om Minamo. Inte på ett sätt som får mig att vilja skrika ut det till resten av hela världen, jag gör det snarare i samma tysthet som bandet gör sin musik. Shining är trevlig att läsa till. Den är trevlig att somna till. Den är trevlig att sitta på bussen och tänka till för musiken tar aldrig stor plats. Den är för segdragen för att kunna röra sig oavbrutet inom fokus men när det ibland spritter till bakom någon dator (troligen för att någon medlem somnat med huvudet rakt ned på tangentbordet) kan det bli väldigt magnifikt på ett försiktigt och ambient sätt. 3/5