Musiclandet (SE)
Oceanernas klagosång
“När Sakamoto dronar, lyssnar man.” (Nytt svenskt ordspråk av undertecknad)
Ännu ett samarbete som ger rysningar längs med ryggraden.
San Fransisco-boende Christopher Willits har här tagit över Fennesz tidigare roll som Sakamotos högra hand, men det är fortfarande gitarren och laptopen som står i centrum. Åhöraren får dock finna sig i att han med Ocean Fire har att göra med en dystopi. Långt ifrån Cendre’s vaggvisor.
Den här gången handlar det om havet. Ryuichi Sakamoto har för stunden lämnat Satie och Debussy för musik med ett undervattenperspektiv. Eller som pressreleasen säger: “Ocean Fire is a sublime soundtrack for the ocean” och det är inte de varma trygga Medelhavet vid franska rivieran som vi besöker. Det är tvärtom de mörka, djupa och oupptäckta oceanerna som omringar lyssnaren.
Det är sedan tidigare känt att Sakamoto känner för miljön. Han medverkade bland annat med sitt förra band Yellow Magic Orchestra under Al Gore’s Live Earth-festival, 2007. Man skulle kunna spekulera i att Ocean Fire fungerar som hans personliga statement angående ett hav som har fått nog. Att Sakamoto, med god hjälp av Willits, är den språkliga länken mellan människan och havet. Långt nere i djupet chockas man i långsamt tempo av havets mäktiga klagosång, som tar upp människans utfiske och utsläpp. Det brölas men hos oss har djupets tryck redan slagit lock för våra öron. Och vi blundar – utan att finna ro. – Daniel Magnusson