Review of Northern [12k1037]

Musiklandet (NU)

En kittlad trumhinna men inte merJag är så att jag gärna vill ha bevis för mina bedrifter, hur små de än må vara: initialer på en High Score-lista, ett brutet revben, en tår i ögonvrån eller åtminstone en intrikat känsla att leva på i ett par minuter. Eller sekunder. Någonting.

Taylor Dupree är en Brooklyn-bo som lämnade storstaden för att bosätta sig i skogarna i de norra delarna av delstaten New York. Platser som han anser gynnar hans intresse för stillhet och känslan av att tiden står stilla, något som han ger utlopp för med hjälp av sin laptop och här och var även akustiska instrument. Jag har lätt för att gilla det jag hör. Som när den blyga träflöjten dyker upp mellan brusljudet som flyger från den ena högtalaren till den andra i “A Dead Yellow Carpet”. I likhet med de flesta andra börjar jag dock tröttna rätt ordentligt när samma monotona sekvens loopas gång på gång i flera minuter i Duprees låtar som gärna drar ut på det i upp mot 10-minutersstrecket (en låt är strax över).

Det skimrar fint, det brusar och sprakar fint och det skakar och skaver hemtrevligt. Taylor Dupree odlar sin särart och lyckas antagligen med att uppnå sin vision vilket rimligtvis borde göra honom till en mer harmonisk konstnärssjäl än många andra. Dock är ju hans vision lättare att uppnå än många andras. Istället för att försöka stanna tiden borde Dupree istället försöka beröra och engagera ett helt album genom. När en akustisk gitarr letar försöker leta sig fram genom massorna av elektroniskt klingande vindspel i “Shell Shell Bye” tvivlar jag inte ett dugg på hans förmåga att lyckas med en sådan mission. Northern är angenäm och avslappnande men lämnar inga spår, förutom en försiktigt kittlad trumhinna.

View Release